fredag 13 mars 2009

Surugatmamma..

Man pratar ofta om vad orättvist livet i bland är, folk som verkligen försöker och kämpar för att bli gravida men att naturen inte vill ha sin gång. Hittade inlägg om surugatmamma och fick mig en tanke om detta. Skulle man kunna ställa upp i 9 månader för någon annans skull??

Skulle man göra det gratis eller för pengar, beror kanske på vem det är som frågar. Skulle nån i min familj inte kunna få barn eller en nära vän skulle jag nog kunna ställa upp.
Undrar hur det skulle kännas att lämna i från sig barnet sen efter att ha burit det i 9 mån. Men i praktiken är det ju inte ens eget barn då man har kvinnans ägg och pappans spermier. Men det är ju ändå jag som burit det och känt den växa och sparka där inne och fött ut den.

Vissa känslor måste man ju få, fast man måste nog samtidigt försöka att stänga av dom annars skulle det nog bli riktigt jobbigt kan jag tro.
Nu är ju inte detta lagligt i Sverige än, vilket jag tycker är konstigt varför inte?? Men i Danmark är det lagligt, får hoppas det kommer till Sverige oxå.

Skulle man då kunna göra det för pengar?? Hur mycket pengar??
Svår fråga, är ju inte alltid en dans på rosor att vara gravid med allt som hör till + att man ska lämna i från sig barnet sen. Men man får väl se det som att barnet inte är ens eget (det är det ju inte heller) att man bara är ugnen som bullen gräddas i.

Så mitt svar är nog nej jag skulle nog inte kunna va surugatmamma tyvärr, tror jag är för känslosam för det fast jag vet inte svårt att svara på . Men tur det finns några som kan och jag tycker det borde få bli lagligt i Sverige!!
Skulle DU?? Kommentera gärna o skriv dina åsikter :)

2 kommentarer:

Kristin... sa...

Jag önskar jag kunde svara Ja, men jag tror inte jag skulle klara av det.

Jag beundrar de som klarar det och jag tycker det är jättebra att de finns. Jag tycker definitivt att det ska legaliseras i Sverige.
Men jag själv skulle nog inte klara av det psykiskt.

Puss och kram

Unknown sa...

Skulle nog inte klara av det psykiskt, man får känslor för det lilla liv som växer innom sej.
Som du sa, man känner när baarnet rör sej ch sparkar, man älskar det lilla knytet...
Men självklart så beundrar man dom som kan.
Borde var och en få bestämma vad som skulle fungera.
Kram M