Ja när är man egentligen nöjd??

Läste min käre sambos inlägg om när är man nöjd, satte ju griller i mitt eget huvud o så klart måste ja oxå skriva om de :P
Trodde aldrig för några år sen att ja skulle kunna säga att jag är nöjd med mitt liv, så många år ja har slängt bort på att tycka synd om mig själv o ständigt sökt efter spänning o äventyr. Typiskt tjejer kan nog säker många grabbar säga, men ja vet inte ja..
Jag har haft väldigt svårt att bli nöjd vill hela tiden ha mer o tror att mitt liv ska bli bättre. Vet inte om de har me min graviditet att göra men just nu känner ja ett sånt lugn i min kropp, ett lugn ja länge önskat mig.

Sa till Hampus i går att jag är nöjd med mitt liv när han sa vad han skrivit om, han svarade me att de e ja ju inte alls för ja inte e nöjd me min vikt (redan innan grav)
Men ja undrar om man inte kan va nöjd med livet ändå??
Min livs situation kan ja väl va nöjd med allt runt om kring mig, men om ja sen bär på några extra kg så ska väl inte de rasa min värd. Nej ja är nöjd med mitt liv!!
Jag har en sambo som ja älskar o inte skulle vilja byta mot nått i världen, en under bar "liten" hund, en bebis på väg, ett lagom litet hus, en bil och en familj som inte ens går att beskriva va bra den är..

Vad mer kan man önska??
Att jag sedan behöver jobba lite på mig sj är väl en annan sak och de får ja ta tag i när våran lilla bebis kommer ut :)
Ska försöka leva ett hälsosammare liv, måste äta bättre o röra på mig mer. Så ja kan va en frisk o glad mamma med mycket ork och en snygg fru åt min man.. För bara för att man har allt så betyder de ju inte att man ska bli en säck potatis utan man behöver vårda det man har.. :)



Så jag säger som Baloo: Var nöjd me allt som livet ger o allting som du kring dig ser. Glöm bort bekymmer sorger o besvär!!